fuelin' up on heartaches and cheap wine

åååååååh jag dör vad respektlöst. det här är alltså världens framtid? nice..

igår avled en gammal vän till mig i en motorcykel olycka. det är andra gången det händer en vän till mig under mina 19 år. för några dagar sen satt jag och stört böla åt antonio puertas död för ett par år sedan, kommer ihåg hur hårt det tog på mig då och lika hårt tog det nu. satt vid min brors dator till halv 4 och förbannade mig över hur orättvis världen är, varför en 23åring dör på ett sånt plågsamt vis.
och nu slog verkligheten mig hårdare i ansiktet när det hände mig. dennis och jag var inte nära, men vi hade kännt varandra i ett par år och vi hade minnen tillsammans. kommer ihåg hans fina lägenhet mitt emot östra läktaren, hur avundsjuk jag var över att han fått den och att hans bästa vän bodde våningen över likt ett vänner avsnitt. han var alltid glad och älskade att festa och fira. han hade gått genom eld för hans nära. han hade en fin flickvän också, och alla mina tankar går till henne. hur otroligt smärtsamt det måste vara att förlora ens livs kärlek. och att förlora ens barn, ens bror. kan inte sätta mig in i det. smärtan är så stor att jag inte har kunnat gråta än, det är för overkligt.
så varför skulle inte jag kunna dö imorgon? eller min mamma, min bästa vän eller min stora kärlek? det kan hända vem som helst och när som helst. hur förberedd man än är så är man aldrig det nog.
jag önskar jag kunde berätta för alla jag älskar att jag faktiskt gör det, men jag får inte. för det är "fel". ochdet smärtar i mig att om något skulle hända dig, att jag inte fått berätta hur mycket jag älskar dig. sån smärta går inte att ta bort. ta vara på era nära, snälla gör det. du vet aldrig när sista gången du träffar dom är, eller att du som jag inte får berätta det för vissa du önskat att du sagt det till mer. ta chanserna innan det är försent. för annars kommer du ångra dig resten utav livet

det är aldrig enkelt att ta första steget. om det så är att börja gå, börja med något nytt eller släppa taget.
skillnaden är bara, att när man lär sig gå så har man sina föräldrar som stöttpelare. och när man börjar med något nytt har man antingen en tränare, mentor eller vän vid sin sida. men att släppa taget så är man alltid ensam. ingen kan pusha dig eller hjälpa dig framåt, den enda som kan styra det är du själv. hur mycket man än blir intalad vad som är rätt och fel, hur man ska känna och inte känna, så är det bara du som kan styra dina tankar och släppa dina känslor.

själv lärde jag mig gå mycket tidigt och jag har börjat på en miljon olika sporter, men jag var aldrig stark nog att släppa. jag har världens underbaraste vänner och en familj och släkt som stöttar mig oerhört, men endå lyckades jag inte släppa på ett år. nu är ett år kanske barnmat mot många fler, men vanligtvis så försöker man i alla fall under den tiden. jag försökte aldrig. utåt sett kanske, men det som fick mig att orka genom dagarna var hoppet om oss. inte styrkan av frihet. vad skulle jag med frihet till när jag hade hittat någon jag älskade otroligt mycket? varför skulle jag släppa och gå vidare när jag inte ville ha någon annan?

jag förstod aldrig att jag var tvungen. inte bara för mig utan även för dig. för någonstans tror jag att du också fastnat. var tredje månad började vi om på nytt och satte stopp i vår kamp att komma över varandra och fick börja om igen. det otroliga var, att hur mycket jag intalat mig själv att jag kommit över dig, och hur mycket jag litade på mig själv, så tappade jag allt när jag träffade dig igen.

hur länge det än gått från att vi sågs så var allting så självklart när vi var med varandra. det där leendet som bubblar upp så fort man ser varandra vid mötesplatsen, den där känslan när man sitter så nära varandra att man nästan nuddas, blandad av spya, lycka och nervositet. när vi satt och pratade om tatueringar och djur och timmar flög förbi och det kändes som 5 minuter, varje ufc match vi såg innan vi skulle sova. fast jag hatar blod så är det en av sakerna jag saknar allra mest. saknar våra små bråk om onödiga saker som invandrarpolitik, om man säger "bråka" eller "slåss", om ansvarslöshet. mest av allt, så saknar jag hur vi utvecklades tillsammans och hur vi upplevde saker ihop och hur du gjorde många utav mina drömmar till en verklighet. men saknaden kan ibland lura mig till att jag har mer känslor än vad jag har för dig, för givetvis har dom svalnat lite även fast de är kvar. och det gäller att inte falla för det.

jag ångrar varje dag att jag inte kämpade mer och handlade annorlunda. men du har nu haft mitt hjärta i 4 år och har hittat ett sätt att gå vidare som fungerar för dig så då måste jag göra detsamma. jag hoppas du förstår varför jag inte vill att vi har någon kontakt mer, för mitt liv står på paus, jag är helt fast i den här olyckliga kärleken jag känner för dig. vi skulle kunna fortsätta såhär i flera år till, men tillslut hade vi börjat hata varandra och jag vill inte ta den risken. har träffat underbara killar som uppskattar och respekterar mig och jag har krossat hjärtan endast för dig. men jag förtjänar också att vara lycklig och inte gå runt och vänta och hoppas. skulle ge allt för att få vara med dig nu men vi båda vet att det inte går och går det inte nu lär det inte gå i framtiden heller så jag måste ge upp. det är det svåraste beslut jag någonsin tagit. men jag vet att du förstår mig, i alla fall lite.

men du ska veta att jag avundas dig. jag respekterar dig trots allt som hänt och jag älskar dig. du är ett guldkorn jesper. håll fast vid det./ din nadia