Without a care
Vaknar och försöker ta några andetag, klarar mig med ett par ynka försök. På väggarna har jag låtit mina tankar flöda, varför begav du dig av? Världen är väl ingenting för någon som inte fått chans att växa? Du har sådan potentiall men att rusa ut innan du är redo kan skada dig för livet. Jag såg alltid upp till dig, bar dig alltid kring min handled för att känna din närhet, vilket blev mitt fängelse då jag insåg att du alltid var borta. Men jag tog mig upp och levde på din nedgång, att se det gå fel för dig var mitt livsbränsle, sorgligt men sant. Försökte fånga dig då du föll men ingen skulle kunnat rädda dig förutom dig själv. Jag kommer fortfarande ihåg din blick då du väntade på din räddning. Uppgiven och sargad i en mörk natt. Men frågan är, vad kan du ha sett i min? Smärta, sorg eller berusning? Och hur tacklade du det, genom livet eller döden?
Det var sista gången jag såg dig, och du såg inte ens mig.
"Det var sista gången jag såg dig, och du såg inte ens mig"
hjärtstopp. ett andetag fryser till is. för sekunden jag läste det där & minuten efter kom plötsligt all min kärlek jag någonsin känt för honom tillbaka.
så jävla starkt skrivet.
aj.
prata med mig
