Tankar
I torsdags när jag jobbade kom jag att tänka på jespers mamma.
Genom att se hur de andra lärarna arbetade i björkhagen, jämfört med granbacka skolan så ringde en klocka för mig.
Dels för att jag insåg hur synd det är om vissa barn.
Att dom inte får den hjälp de behöver, att lärarna inte sätter regler eller visar när någon gör fel. Dom låter de göra som de vill. Nu säger jag inte att det är skolans plikt att uppfostra barnen, verkligen inte! Men de här barnen har ingen som visar rätt eller fel hemma. Och tar med sig det till skolan, lär dom andra barnen och skapar ett jäkla liv. Personalen bör ju endå säga till om barn står och kastar sten på ett fågelbo, eller har jag fel? Ska barnen få sitta och slå på varandra tills de gråter, när läraren sitter brevid och läser utan en tanke på att förhindra det som pågår?
När jag sa till två utav barnen att sluta kasta på fågelboet, och försökte förklarar varför det var fel, så kom en av lärarna fram till mig och avbröt för att säga att det inte var någon ide. Barnen gick i ettan och lärarna har redan gett upp? Gick hem med en hemsk magkänsla över att ha insett varför det ser ut som det gör i dagens samhälle.
De äldre klagar på att många ungdomar är dåligt uppfostrade, visar ingen respekt och förstör. Men det är de äldre som lär oss, det är de äldre som uppfostrar de yngre..
Men för det andra kom jag att tänka på anita, jespers mamma.
Jag har jobbat med henne i granbacka skolana och uppskattade henne som lärare redan då, men efter i tordags insåg jag hur fantastisk hon är. Barnen är vilda, men dom visar henne respekt, dom vet rätt och fel och hon drar sig inte för att berätta det. Hon är pedagogisk och vet hur hon ska hantera olika personer.
Samtidigt så är hon en sån bra mamma. Under 2 år har jag kännt jesper och hans familj, och aldrig har jag träffat några som lyckats så bra som jesper och nathalie. Jag avundas hur anita har lyckats, och jag önskar mer än allt att jag blir som henne när jag blir mamma. I hennes närvaro känner man sig trygg på något sätt, man vet att skulle något hända så finns hon där, detsamma med jespers pappa.
Även när hon gick igenom väldigt jobbiga saker så var hon så stark. Svag men endå så där sprudlande. Endå kämpade hon sig igenom dagarna och fortsatte vara en enastående mamma.
Kan vara mycket svårt att förstå när man inte träffat henne, men hon är speciell. En förebild.
Om jag lyckas så bra som hon, så kommer jag kunna vara stolt.
Genom att se hur de andra lärarna arbetade i björkhagen, jämfört med granbacka skolan så ringde en klocka för mig.
Dels för att jag insåg hur synd det är om vissa barn.
Att dom inte får den hjälp de behöver, att lärarna inte sätter regler eller visar när någon gör fel. Dom låter de göra som de vill. Nu säger jag inte att det är skolans plikt att uppfostra barnen, verkligen inte! Men de här barnen har ingen som visar rätt eller fel hemma. Och tar med sig det till skolan, lär dom andra barnen och skapar ett jäkla liv. Personalen bör ju endå säga till om barn står och kastar sten på ett fågelbo, eller har jag fel? Ska barnen få sitta och slå på varandra tills de gråter, när läraren sitter brevid och läser utan en tanke på att förhindra det som pågår?
När jag sa till två utav barnen att sluta kasta på fågelboet, och försökte förklarar varför det var fel, så kom en av lärarna fram till mig och avbröt för att säga att det inte var någon ide. Barnen gick i ettan och lärarna har redan gett upp? Gick hem med en hemsk magkänsla över att ha insett varför det ser ut som det gör i dagens samhälle.
De äldre klagar på att många ungdomar är dåligt uppfostrade, visar ingen respekt och förstör. Men det är de äldre som lär oss, det är de äldre som uppfostrar de yngre..
Men för det andra kom jag att tänka på anita, jespers mamma.
Jag har jobbat med henne i granbacka skolana och uppskattade henne som lärare redan då, men efter i tordags insåg jag hur fantastisk hon är. Barnen är vilda, men dom visar henne respekt, dom vet rätt och fel och hon drar sig inte för att berätta det. Hon är pedagogisk och vet hur hon ska hantera olika personer.
Samtidigt så är hon en sån bra mamma. Under 2 år har jag kännt jesper och hans familj, och aldrig har jag träffat några som lyckats så bra som jesper och nathalie. Jag avundas hur anita har lyckats, och jag önskar mer än allt att jag blir som henne när jag blir mamma. I hennes närvaro känner man sig trygg på något sätt, man vet att skulle något hända så finns hon där, detsamma med jespers pappa.
Även när hon gick igenom väldigt jobbiga saker så var hon så stark. Svag men endå så där sprudlande. Endå kämpade hon sig igenom dagarna och fortsatte vara en enastående mamma.
Kan vara mycket svårt att förstå när man inte träffat henne, men hon är speciell. En förebild.
Om jag lyckas så bra som hon, så kommer jag kunna vara stolt.
Kommentarer
Postat av: Anna
tack, hjärtat. <3
Trackback
