fuelin' up on heartaches and cheap wine

Igår läste jag ut den andra twilight boken. Och genom hela boken hatade jag jakob för att han var med bella. För jag är en romeo och julia person - äkta kärlek är äkta och den kan klara sig genom allt och ingen kan komma emellan dom. Jag tror på riktigt kärlek och att alla här en själsfrände, oavsett när man hittar den i livet så kommer det att urskilja sig från alla andra kärlekar; att det endast finns en stor.
Och på något sätt så sätter stephenie meyer fingret på den sorts kärlek, hon lyckas förmedla alla känslor, bra som dåliga, mellan två personer. Hon lyckas fånga förtvivlan om hur svårt det kan vara. Visserligen försvårar ju det faktum att han är en vampyr, men bortsett från det, om man ser djupare, så ser man. Så fort han lämnar henne fångar hon skräcken av att aldrig få se honom igen, hon fångar smärtan av att vara utan honom, hålet i hjärtat och det livlösa spelet. Och hur hon lyckas fånga deras passion, hur hon lyckades få fram det så bra! Sättet edward rör bella, när han lutar huvudet mot hennes hår och pussar det, när han drar med sin tumme över hennes läpp och ser henne i ögonen. Det är så mycket kärlek att jag inte kan sluta läsa. Jag vill ha mer, jag vill höra mer fina ord.
För ska jag vara ärlig så är jag ju torsk på edward cullen. Han är ingen jag skulle falla för vanligtvis, tror jag, han är snygg men det är inte det som utmärker honom. Det sitter i hans ögon, i blicken. Sättet han talar på, hans plågade mimik, hur intellektuell han är, hans sätt att prata filosofi och främst av allt, hur trogen han är.
Vem vill inte ha en kille som ständigt säger fina saker, som ser sådär inbjudande ut. Som rör vid en på det där sättet som visar att man verkligen är någon, att man verkligen betyder. Det är så fint men även så overkligt. Han är den perfekta dröm killen!