Korten på bordet
Jag önskar jag kunde få en bekräftelse nu. Behöver det mer än jag någonsin har gjort förut.
Jag vet inte vad jag gjort för att behöva få känna så här, eftersom att jag ansåg mig vara en helt okej tjej. Jag rökte inte, jag drack inte och jag var trogen. Jag tog hand om honom och jag hade överseende med misstag och hade tron på oss.
Men tillslut satte jag ned foten och sa stopp. Sa att jag inte tänker ta mer smällar, att jag fortfarande trodde men att jag behövde ett bevis. Något att gå på.
Hade man älskat någon i det här läget, så hade man självklart gett den ett bevis. Gett den vad som helst för att visa att ens snedfel betyder mindre än ens kärlek.
Men någonstans på vpå vägen valde jag eller du fel sväng. Något hindrade dig från att ge mig vad jag förtjänar.
Något hindrade dig från ett vilja ge ett bevis. Inte ens för min skull kunde du göra det, fast det handlade mer om att rädda något. Fast det handlade om mitt självförtroende, min tro på kärlek och tilliten till folk.
Och jag har tänkt nonstop i en vecka, att hur kan man vara så självisk att man inte tänker på den andra efter 2 och ett halvt år? Hur kan ens egna känslor gå före den andres, när man vet vad man utsatt den för?
Och det enda vettiga svaret är att det var obesvarad kärlek.
För så många gånger som jag velat tänka på mig själv, så många gånger jag kunnat lämna allt utan att ens behöva ångra mig men endå gett dig en chans för att du förtjänar det, så vet jag att jag har älskat dig innerligt.
Hur arg och sårad jag än vart har jag alltid kännt kärlek för dig. Har alltid älskat.
Men din kärlek försvann såfort jag sa att du behövde fixa vad du ställt till med den här gången.
Så jag vet nu vad jag betyder, och jag vet nu att 2 år inte har betytt speciellt mycket för dig.
Känslorna snurrar i min kropp, arg ledsen sårad förnedrad hoppfull och ångerfull. Mår illa av att tänka på hur jag bad dig kämpa, hur jag kunde tro bra om dig när den enda du tänkte på vad dig själv.
Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att ni ska få en sorts förståelse till varför jag inte är mig själv. Att jag skrattar hela tiden för att inte tårarna ska komma. Ingenting med mig är äkta just nu och kan dröja innan jag kan känna mig äkta igen. Värdefull.
Och du, jag önskar dig endå all lycka i världen. Bara för att du inte brydde dig betyder det inte att jag inte brydde mig om dig. Ta hand om dig, kram.
Jag vet inte vad jag gjort för att behöva få känna så här, eftersom att jag ansåg mig vara en helt okej tjej. Jag rökte inte, jag drack inte och jag var trogen. Jag tog hand om honom och jag hade överseende med misstag och hade tron på oss.
Men tillslut satte jag ned foten och sa stopp. Sa att jag inte tänker ta mer smällar, att jag fortfarande trodde men att jag behövde ett bevis. Något att gå på.
Hade man älskat någon i det här läget, så hade man självklart gett den ett bevis. Gett den vad som helst för att visa att ens snedfel betyder mindre än ens kärlek.
Men någonstans på vpå vägen valde jag eller du fel sväng. Något hindrade dig från att ge mig vad jag förtjänar.
Något hindrade dig från ett vilja ge ett bevis. Inte ens för min skull kunde du göra det, fast det handlade mer om att rädda något. Fast det handlade om mitt självförtroende, min tro på kärlek och tilliten till folk.
Och jag har tänkt nonstop i en vecka, att hur kan man vara så självisk att man inte tänker på den andra efter 2 och ett halvt år? Hur kan ens egna känslor gå före den andres, när man vet vad man utsatt den för?
Och det enda vettiga svaret är att det var obesvarad kärlek.
För så många gånger som jag velat tänka på mig själv, så många gånger jag kunnat lämna allt utan att ens behöva ångra mig men endå gett dig en chans för att du förtjänar det, så vet jag att jag har älskat dig innerligt.
Hur arg och sårad jag än vart har jag alltid kännt kärlek för dig. Har alltid älskat.
Men din kärlek försvann såfort jag sa att du behövde fixa vad du ställt till med den här gången.
Så jag vet nu vad jag betyder, och jag vet nu att 2 år inte har betytt speciellt mycket för dig.
Känslorna snurrar i min kropp, arg ledsen sårad förnedrad hoppfull och ångerfull. Mår illa av att tänka på hur jag bad dig kämpa, hur jag kunde tro bra om dig när den enda du tänkte på vad dig själv.
Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att ni ska få en sorts förståelse till varför jag inte är mig själv. Att jag skrattar hela tiden för att inte tårarna ska komma. Ingenting med mig är äkta just nu och kan dröja innan jag kan känna mig äkta igen. Värdefull.
Och du, jag önskar dig endå all lycka i världen. Bara för att du inte brydde dig betyder det inte att jag inte brydde mig om dig. Ta hand om dig, kram.
Kommentarer
Trackback
