ride my wild heart
I can't imagine I'll grow out of it
Jag vet att jag är såå dum mot mig själv varje gång jag hamnar här igen. Jag plågar mig själv utan att veta om det är värt det, om du är värd det.
Men frågan är hur mycket man kan ge ut sig själv, hur många gånger man samlar all energi till att kämpa för förståelse. Hur många gånger orkar man samla ihop sig från ett nedfall?
Helt ärligt tror jag inte att man slutar orka. Varje gång man faller så flyger man högre när man tar sig upp igen. Och så går det om igen. Kärlekens kretslopp. Hemskt men verkligt. Sorgligt men vackert.
När det är äkta, så är det äkta. Oavsett ålder, kön, hudfärg eller avstånd. Det bara är.
Jag kan inte räkna alla gånger vi bråkat. Alla gånger vi förvandlat omvärlden till en tornado. Du spänner knogarna, jag vädjar. Du höjer rösten, jag gråter. Du stänger av, jag springer ut, för att 2 minuter senare vända om, springa upp för trapporna, kasta mig om dina armar och allt blir bra. Mamma hade förmodligen vart besviken om hon visste hur jag löste konflikterna.
Och för att vara den mest diplomatiska människa jag känner så var din stubin kort som en tändsticka vissa gångar. Och jag medger att jag älskade att pusha dig till gränsen, älskade att se dig diskutera. Du hade så mycket karisma, du brann för allt. Beundrade ditt engagemang i allt från stenhackning till bmx till kaniner. Men jag fokuserade för mycket på småsakerna, istället för att se hur mycket du försökte varje gång du sårade mig. Ville se dig brinna lika mycket för kämpandet som du gjorde för diskutionerna. Nu i efterhand ser jag att du gav mer än så. Du gav allt du kunde.
För sanningen är att jag blundade. Jag vågade inte se om du skulle kämpa eller ge upp som alla andra gånger. Fegt, jag vet, och det förstörde mycket av oss. Jag blundade för mycket och du tappade hoppet.
Det jag har starkast minne av är gotland 2009. När din mun sa att du skulle kämpa men dina ögon visade att du redan gett upp. Kunde inte förlåta till för att du gav mig det falska löftet och har fortfarande svårt att prata om det. Men jag förstår nu och det gör allting enklare. Jag ser det från ett annat perspektiv.
Anledningen till att jag inbillat mig att du vart hjärtlös är för att jag inte ville erkänna att dina handlingar var på riktigt. Men bråket vi hade i november, när du kallade mig ett hemskt ord för att jag tyckte du var respektlös, fick mig att inse att du hade rätt. Jag ville fan inte ge upp, jag hade kämpat non stop för dig i 3 år, och nu skulle jag bara kasta iväg allt? Och jag vet hur dåligt du mådde över den händelsen men förstå mig att det fick mig att inse så mycket, det var en spark i rumpan till förändring för mig. Jag är tacksam, och skäms att det krävdes något sånt för att inse. Men jag behövde det och du visste det.
Och jag växte, jag hade bara mig själv och jag lärde mig mer om mig själv än jag gjort på länge och jag gjorde saker för min skulle och jag tänkte på mina känslor istället för att alltid sätta någon annan först. Jag började inse att jag mådde bra av det här, jag såg äntligen det du långt innan mig sett.
Sen trodde jag att jag klarat det. Jag var så säker på att det betydde det, när smärtan, tårarna och tankarna var borta. Att jag äntligen var fri från det. Givetvis visade det sig bara vara acceptans, vilken jag insåg när du kom tillbaka från ingenstans.
Under den perioden hatade jag dig så mycket för vad du gjorde mot mig, för allt du lät mig gå igenom. Hade svårt att se mig själv någonsin träffa dig igen. Men du vet vad du ska säga för att lyckas nästla dig in och vips satt jag där med dig vid min sida, med din egengjorda choklad i min ägo. Det var inne på biografen jag insåg hur lugn jag var, mitt under en hemsk skräckfilm. Jag insåg hur hemma jag var. Hur rätt det var. Och när du vände dig om och viskade i mitt öra för att sen pussa mig i pannan så insåg jag hur jäkla körd jag var. Hur sinnessjukt fast jag var och alltid vart.
Men inte förrän emmas fest så slog det ned som en bomb. Bråk, passion och alkohol låg i luften och alla utom du och jag ville erkänna det. Tror aldrig du skrikit på mig så mycket som då och tror aldrig att jag vart så arg och lugn på samma gång. Äntligen öppnade du dig och i iglon insåg jag att jag kan ge allt för att fixa det här. Dum som jag är insåg jag inte hur svårt det skulle vara.
En omogen konfrontation över sms startade hela fallet och 4 dagar senare satt du på ett plan till thailand med alla mina känslor i dina händer och jag stod utan något. Var så arg att jag kokade och grät mig själv till sömns halva månaden. Kollade brevlådan varje dag fast det var jag som bad dig att inte höra av dig. Brevet var min bekräftelse. Allt jag behövde för att ta fler andetag med dig i mitt hjärta.
Och nu är du hemma och vi har startat samma samtal som vi slutade med. Jag bråkar hellre med dig än att inte prata med dig alls, men det finns fan inget värre än det här. Hur många gånger har vi inte sagt allt som vi säger, utan att komma fram till något? Lär vi oss aldrig? Eller är vi så desperata?
Jag kan säga att jag är rädd. Livrädd. Allt runtom mig faller isär, jag står vid ett vägskäl och har ingen aning om vart jag ska vända. Framtiden är som en misslyckad polaroid bild. Jag är sjuk och missnöjd. Men hjärtat är rött och varmt och skriker ditt namn. Om jag är redo att ge mig in på det här igen? Hell no. Men jag vet att jag måste ta chansen för jag kan inte leva med den här känsla i magen och den ständiga längtan.
Jag förtjänar min chans. Jag förtjänar den mer än allt, efter alla jag gett dig. Men det enda jag ber om är förståelse, att du lyssnar. Att du försöker tro på det. Är så nöjd med ett försöka, det vet du så väl. Om jag fortfarande betyder något så lita på mig. Om det du säger är sant, låt mig vara där.
Du vet att jag förstår dig. Jag förstår vad du går igenom för jag går igenom samma sak, och ingen känner dig på samma sätt som jag likt ingen annan känner mig lika bra som du. Bara en sån liten sak som kortet tyder på det, du kunde tagit vilket som helst men du valde det. Ingen delar så mycket som vi och korten på bordet så finns det ingen som du därute, tro mig jag har letat. Inte ens i närheten. Du är fantastisk, en klass för sig. Och jag avgudar det. Ser upp till det. Offrar mina klackskor för att du ska må bra, betyder det inget?
Tro på mig. Tro på mig. Låt inte rädsla förstöra igen. Följ hjärtat istället för huvudet.
Ibland måste man ta chanser. Och jag älskar dig. Det kan inte gå mer fel än vad det redan gjort.
Det här blir det sista jag gör för att försöka. En sista chans.
<3
hmm vet ej vad jag ska säga, denna text var underbar och jag fick en tår i ögat.
Det är skönt att veta att jag inte längre är ett hjärlöst månster.
Men kan ej lyssna på hjärat nu, allt tog slut för en anledning och ovasätt om vi skulle ha det galet bra i början är det jobbigt om vi faller tallbaka till det gammla bråkandet och avensjukan. Jag är för klyven i livet nu för att gå tillbaka, men se tillbaka hur jävla bra år vi hade nadia. Jag är evig tacksam för allt vi haft det har gjort mycket i mitt korta liv. Och jag kan fortfarande vara en stöttpelare i dit liv. Menar jag är ju här bara att vi ej kan vara tillsammans just nu. Menar jag tycker du är en underbar person älskar att umgås med dig, du är sexig snygg söt allt man kan tänka sig och från vi har gjort slut har jag inte sätt/träffat en enda tjeje som kan toppa dig på något sätt om du är bergtoppen så är alla nere vid grunden så du är galet speciell. Och den killen som får dig nu kommer vara överlycklig. Men jag kan ej vara den lyckliga nu i livet, rädd att såra dig igen då jag är så klyven i mitt egna liv.
Men livet har många bra stunder vem vet framtiden kanske för nått bra med sig.
och hoppas du ej blir för sur nu när jag skriver, vet att jag ej får och jag förstår dig men kunde ej låta bli. Sen vet jag ej om detta bara gör dig riktigt förbannad då jag är förjävlig bra på att göra dig sur genom att jag ej formulerar mig bra på sms msn och ja här.. Men hoppas du förstår vad jag försöker få fram:$
tack för allt världens bästa nadia!!!
"Och när du vände dig om och viskade i mitt öra för att sen pussa mig i pannan så insåg jag hur jäkla körd jag var. Hur sinnessjukt fast jag var och alltid vart."
den där fatala stunden, det där avgörande ögonblicket då man bara vet att nej, nu är det försent. nu sitter jag fast och jag kommer aldrig lyckas ta mig loss. det är bitterljuvt. och det är en märklig känsla och går inte att sätta ord på.
jag vet hur det känns när en människa praktiskt taget bryter hjärtat itu på en när man står rakt framför, som att den literally hade hjärtat i handen och bara bröt.
och att man vet att man sitter fast. bitarna kommer dingla och hänga där från hans bröstkorg efteråt för dom sitter liksom fast, dom hör hemma där. och man önskar bara att man kunde klippa av banden som håller dom fast, eller bara rycka loss. men det går inte. hjärtat och hjärnan kommer inte alltid överrens. mer sällan än ofta.
