Fantastiskt
"Jag klagade på att du var för ordentlig. Att du ville för väl och att du var alldeles för förutseende. Jag gjorde slut på oss och träffade en annan. Ett yrväder. En psykisk sjuk person. Jag vurmade för hennes spontanitet och egocentriska färger i prologen. Efter sju veckors manodepressiv dramatik insåg jag vikten av att träffa en kvinna med ett intellekt, en ambition och gentilitet. Någon med ett djup istället för uppdiktat konstnärskap, skapat för att dölja sprickorna i fasaden. Jag gjorde slut med vederbörande och började arbeta för att locka tillbaka dig på ett framgångsrikt sätt.
Jag gav blod, svett och tårar. Jag gav mig själv. Du vägrade att lita på mig. Du ville inte gå på minorna som mina lögner lade för dig. Jag fick kyssa dina läppar men jag fick inte lägga fingrarna på ditt hjärtas stråkar igen. Gud vet att jag försökte ända från mina tår och upp genom mitt bröst och mitt cerebrum. Jag tappade både tro och hopp. Jag insåg mina brister, såg dina styrkor och föll ned i ett blodrött djup av min förälskelse i dig.
Idag sitter jag och tänker på hur mycket jag faktiskt älskar dig. Tidigare i vår relation, innan vi terminerade den, levde jag med filosofin att den som bryr sig minst har mest makt och löper minst risk för att bli sårad. Idag tänker jag att vara enväldig härskare inte är lycka. Lycka är att dela makt. Därför släpper jag in dig, viker undan portarna till mitt innersta som tidigare var förseglat med dubbla lås och taggtråd, och älskar dig förbehållningslöst.
Något som jag aldrig gjort tidigare." Skrivet av Kim
När jag läser den här texten börjar jag gråta. Varje gång. Den förklarar så mycket, både om mig och om min syn på kärlek. Jag kommer ihåg när jag först läste den här, hur jag tänkte på dig. Hur jag bara ville trycka upp den i ditt ansikte och att du skulle läsa och förstå att man kan kämpa. Även om man inte ser någon chans så gör man det utav kärlek. Jag grät för att jag ville ha det där, jag grät för att du inte kunde.
Men jag grät också över hur fint allt kunde bli. Krävdes det en text för att du skulle förstå? Jag hade gjort allt. Allt för att gå tillbaka en månad och visa dig den här. Allt.
Och jag kommer kanske aldrig förlåta mig själv för att jag inte gjorde det. För att jag aldrig lät mig själv släppa ner garden och visa dig denna. Och det kommer vara mitt största misstag, för jag är mördaren i vårt spel.
Hur kan jag vara det, kan man tycka. Jag gjorde ju aldrig någonting fel, var alltid där och gav alltid en chans.
Men sannigen är att jag inte alltid gav en chans. Efter en månad av chanser gav jag upp, hur kunde jag ge upp. hade jag hållt käften hade allt vart annorlunda. Hade jag stått ut med smärtan hade jag kanske fått något som dränkte den nu. Jag vet inte, men vad jag vet är att om jag hade vart tyst den där morgonen så hade allt vart annorlunda idag
Jag gav blod, svett och tårar. Jag gav mig själv. Du vägrade att lita på mig. Du ville inte gå på minorna som mina lögner lade för dig. Jag fick kyssa dina läppar men jag fick inte lägga fingrarna på ditt hjärtas stråkar igen. Gud vet att jag försökte ända från mina tår och upp genom mitt bröst och mitt cerebrum. Jag tappade både tro och hopp. Jag insåg mina brister, såg dina styrkor och föll ned i ett blodrött djup av min förälskelse i dig.
Idag sitter jag och tänker på hur mycket jag faktiskt älskar dig. Tidigare i vår relation, innan vi terminerade den, levde jag med filosofin att den som bryr sig minst har mest makt och löper minst risk för att bli sårad. Idag tänker jag att vara enväldig härskare inte är lycka. Lycka är att dela makt. Därför släpper jag in dig, viker undan portarna till mitt innersta som tidigare var förseglat med dubbla lås och taggtråd, och älskar dig förbehållningslöst.
Något som jag aldrig gjort tidigare." Skrivet av Kim
När jag läser den här texten börjar jag gråta. Varje gång. Den förklarar så mycket, både om mig och om min syn på kärlek. Jag kommer ihåg när jag först läste den här, hur jag tänkte på dig. Hur jag bara ville trycka upp den i ditt ansikte och att du skulle läsa och förstå att man kan kämpa. Även om man inte ser någon chans så gör man det utav kärlek. Jag grät för att jag ville ha det där, jag grät för att du inte kunde.
Men jag grät också över hur fint allt kunde bli. Krävdes det en text för att du skulle förstå? Jag hade gjort allt. Allt för att gå tillbaka en månad och visa dig den här. Allt.
Och jag kommer kanske aldrig förlåta mig själv för att jag inte gjorde det. För att jag aldrig lät mig själv släppa ner garden och visa dig denna. Och det kommer vara mitt största misstag, för jag är mördaren i vårt spel.
Hur kan jag vara det, kan man tycka. Jag gjorde ju aldrig någonting fel, var alltid där och gav alltid en chans.
Men sannigen är att jag inte alltid gav en chans. Efter en månad av chanser gav jag upp, hur kunde jag ge upp. hade jag hållt käften hade allt vart annorlunda. Hade jag stått ut med smärtan hade jag kanske fått något som dränkte den nu. Jag vet inte, men vad jag vet är att om jag hade vart tyst den där morgonen så hade allt vart annorlunda idag
Kommentarer
Trackback
